Nej, jag passar tydligen inte in i den. 35 år, inga barn eller några som helst planer på att någonsin skaffa några. Antidepressiva mediciner, huuu va konstig jag måste vara! Bor i en hyresrätt gör jag också, inget hus att renovera på varje helg eller ha parmiddagar i. Och det värsta av allt, jag dricker inte kaffe!! HERREGUD, HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT???

Min fråga är: varför tycker människor att de har rätt att ifrågasätta allt jag gör? Varför kan jag inte bara få vara som jag är. I förrgår tatuerade jag mig. Idag fick jag av en kollega höra att tatueringar är skitfult och att det bara är kåkfarare och sjömän som har det. Okej... Jag skulle aldrig få för mig att säga till henne att hennes frisyr är skitful eller hennes kläder eller vad som helst.

Jag försöker uppmuntra mina elever på skolan att vara som de är och inte låta andra bestämma hur de ska vara. Så får man den kommentaren av en kollega...inför elever dessutom. Jaja... det är synd om människorna som Strindberg skrev.