Jag har just spenderat en och en halv time i telefon med en kompis. Trevligt, det är inte så ofta man gör det längre, inte lika ofta som när man var 17 direkt. Vi har kännt varandra sedan vi var 16 ungefär, och det blir hhmmm vänta nu...14 år? Hur kan det stämma, ja just det, vi blir ju 30 i år. Det känns ju helt osannolikt!!

Har faktiskt lite 30-årsångest (en liten variation från den vanliga ångesten, ombyte förnöjer, eller?). Jag vet inte varför för jag har det väl rätt bra egentligen men ni vet det där klassiska "jag har inte gjort nåt spännande och vad vill jag med mitt liv och bla ba bla". Jag vet, det är klyschigt men ändå har jag hamnat där. Jag var så säker på att det inte skulle bli så. 30-årskris, hallå! jag kommer liksom ihåg när min pappa fyllde 30 år. han var ju vuxen då ju. Jag är ju inte vuxen. När som helst kommer jag att bli avslöjad. På jobbet kommer dom på en dag att "Hallå, hon kan ju faktiskt ingenting, vad är det här egentligen för människa?".

Nej, men ärligt talat så känns det ganska konstigt. Jag har ju inte hunnit med annat än att plugga och nu jobbar jag. Jaha, är det här livet liksom? Jag vill mer, men jag kan inte riktigt bestämma mig för vad. Har alltid varit så feg också och aldrig vågat göra en massa spännande saker. Vet inte om jag vill heller, men ska man inte göra det?

Det jag kommit på i år är vilka kläder jag trivs i, alltid nåt. Har alltid kännt att jag liksom inte haft nån stil men nu tror jag att jag hittat min. Ingen djup insikt men ändå. Nu är det bara resten kvar. Typ, vill jag ha barn (alla kompisar har redan), vill jag göra någon långresa innan jag bildar familj och i så fall vart? Vill jag verkligen jobbba som lärare och om inte vad ska jag då göra?

Ja ni hör, lite snurrigt just nu. Om pappa levt känns det som jag hade haft en annan säkerhet. Honom kunde man alltid fråga om saker. han hade liksom koll och hade ett avslappnat sätt att se på livet. Det är så jag minns det i alla fall. Mamma har ju inte mer koll än jag ibland känns det som. Och hon är ju lite hispig. Ibland är det ju jag som får vara mamman. Det är en annan sak som är jobbig med att bli äldre. Man upptäcker att ens föräldrar (eller förälder i det här fallet) och andra "vuxna" inte alls har så bra koll som man trodde när man var liten. Det är lite ångestframkallande bara det.

Det är mycket som är ångestframkallande. Måste nog gå in på Youtube och kika på lite roliga klipp... gör vuxna människor det???