I sex år har jag pluggat på högskolan. I sex år har jag tragglat med grammatik, stilistik, fonetik och pedagogik. Jag har analyserat Strindberg och Kafka. Jag har skrivit hemtentor och C-uppsatser. Jag har gråtit och velat hoppa av hundra gånger. Nu har jag jobbat i lite mer än ett år, och nu då?? Sex år på högskolan, 300 000 i studieskulder och 21 000 kr i månaden. Jag måste ha nåt fel i huvet...

Idag skulle jag ha fyra utvecklingssamtal. Kl 15.30 skulle den första komma men dök inte upp. Kl 16.00 skulle nästa komma men dök inte upp. Kl. 17.00 skulle en tredje komma men dök inte upp. Kl. 17.30 kom äntligen en elev med tillhörande pappa. Då hade jag suttit på jobbet och väntat i två timmar för att de andra inte behagat dyka upp. Inte ens ett telefonsamtal eller sms för att berätta att de inte kunde, ingenting. Att eleverna kan glömma har man ju vant sig vid, men att föräldrarna skuier i att höra av sig?? Man slutar aldrig att förvånas... Kunde ju faktiskt ha gjort nåt bättre med min tid än att sitta och vänta.

I morgon väntar tre nya samtal, som förhoppningsvis blir av. Man blir ju trött på människor ibland. Tur att det snart är påsklov...